Noll komma noll. Min favoritreplik ur en av de bästa filmer jag sett - Fucking Åmål. Den ena huvudrollsinnehavaren, Elin, säger det till sin syster: "Noll komma noll. Vet du hur mycket det är?" Och hon svarar sig själv direkt: "Det är exakt så mycket jag bryr mig."
     Nolll komma noll. Vet ni vad det är? Det är exakt så mycket ångest jag kände är jag flög från Östersund till Stockholm i går.

Jag har klaustrofobi. Det innebär att jag får panikångest när jag är instängd. Det pendlar mellan lätta obehagskänslor till renodlad panikångestattack och det händer i situationer där jag inte själv kan bestämma att gå därifrån. Jag tycker det är obehagligt att åka tunnelbana, tåg och hiss eftersom det föreligger en viss risk att dessa fastnar och stannar och jag kan då inte ta mig ut. Att flyga känns värst av allt. Ett tåg stannar vid stationer lite då och då. En hiss är man bara i några sekunder mellan några våningsplan. Men ett flygplan sitter man i från det man kliver på tills planet landar och man kan gå av igen. Ju längre man färdas desto otäckare upplever jag det eftersom tiden jag är instängd ökar.
     Jag är alltså inte rädd för att just flyga eller åka hiss, utan jag är rädd för att vara instängd och inte kunna ta mig därifrån när jag vill.
     Troligen har jag alltid haft tendenser till denna klaustrofobi även om jag inte har uppfattat det själv och framförallt inte upplevt att det varit ett problem.

Jag var över trettio år är jag flög för första gången i mitt liv. Det var en härlig upplevelse. Att lyfta var en mäktig känsla - hur går det till, hur är det möjligt att denna stora koloss kan lyfta rakt upp i himlen? Det var en fascinerande tanke och jag älskade varje sekund av uppstigningen. Och inte förrän jag satt däruppe på tiotusen meters höjd gick det uppenbara faktum upp för mig att solen alltid är där, ovanför molnen. Jag njöt av att titta ut genom det lilla fönstret, jag var fri som en fågel.
     En vecka senare var det dags att åka tillbaka hem ifrån Jersey. Flyget skulle inte gå förrän på kvällen och dessutom var det försenat. Vi kom iväg i nattens mörker och ett rejält regnväder. Under veckan vi spenderat på Jersey hade Estonia gått till botten. Jag hade ringt hem och fått reda på att en kollega varit med på båten. Jag berördes illa av den händelsen. Därför blev flygfärden hem långt ifrån angenäm. Turen tog knappt tre timmar och jag ägnade tiden åt att fundera på vilket som skulle ge mig störst överlevnadschanser ifall vi störtade i havet - att ha skorna på mig eller ta av mig dem. Jag tror inte jag kom fram till något svar och jag tror att jag hade dem på mig hela tiden.

Sedan förflöt fem år innan jag fick tillfälle att flyga igen. En av mina bästa vänner bodde i Frankrike den hösten och vi var tre vänner som åkte ner och besökte henne några dagar. Vi flög från Stockholm till Frankfurt där vi efter en mellanlandning fortsatte till Nice. På hemvägen mellanlandade vi i Zürich. Ingen flygtur var därför längre än knappa två timmar och jag tyckte det var skönt. Att lyfta är roligt. Men ju förr kaptenen tar mikrofonen och säger att "vi påbörjar nu inflygningen" desto bättre för min sinnesfrid. Det känns befriande att veta att man snart ska komma ut i luften och stå på solid grund igen. Dessa tankar hade jag under den här resan. Ett lätt obehag. Panikångestattack visste jag ännu inte vad det var.

Året efter var det dags för nästa resa. En vårhelg med jobbets personalförening i Prag. En äldre och resvan kollega tog mig under sina vingars beskydd, gav mig goda råd, förklarade hur allt fungerade med incheckning och tull och så vidare. Jag bara följde med. Det var lite pirrigt, men mest spännande. Dock var jag glad att resan återigen inte tog mer än ett par timmar. Det var i maj år 2000 jag mötte våren i den vackra staden Prag.

Ytterligare ett år senare var vi åtta tjejer på jobbet som pratade om att åka till Barcelona en långweekend till hösten. Jag började känna mig som en globetrotter. Allt detta utlandsresande! Men ju längre tiden led desto mer orolig kände jag mig. Till slut blev jag tvungen att meddela att jag inte skulle följa med, hur roligt jag än tror att det skulle ha varit. Det var inte värt den oro och det obehag jag kände inför flygresan. Då och där kände jag att jag aldrig mer skulle flyga. 

Under åren som följde trappades min fobi upp och jag slutade åka tunnelbana. Den enda hiss jag klarade av, var den på jobbet. I alla andra fastigheter tog jag trapporna. Det började till och med bli jobbigt att åka buss. Att fastna i bilköer eller köra långt på motortrafikleder med vajerstängsel kändes också obehagligt. Helst ville jag cykla och gå vart jag skulle. Undvikandet hade startat, men så subtilt att jag själv inte fullt förstod vilken återvändsgränd jag var på väg in i. Jag trodde jag valde att cykla för att det var så friskt och sunt. Eller i alla fall valde jag att tro att jag valde det. Alternativet - att kämpa emot obehaget - var alltför svårt för mig.

Hur lång tid det hade tagit innan jag inte längre skulle ha vågat gå utanför dörren till min lägenhet vet jag inte. Men förloppet snabbades på när jag den 21 december 2003, på min mormors 97:e och sista födelsedag, av misstag blev inlåst i en bil. Föraren går ur med orden "Sitt kvar ni, jag ska bara hämta tårtan" och trycker av gammal vana på nyckelns fjärrkontroll till centrallåset. Alla dörrar stängs och min första reflex är att öppna dem. Men det går inte att göra det inifrån. Min nästa reflex är då att öppna fönstret. Men i moderna bilar finns det inga vridhandtag till fönsterrutorna. Med bilen låst från utsidan fungerar absolut ingenting i bilen. I samma sekund som jag inser detta drabbas jag av en fruktansvärd panikångestattack. 
     Efter denna händelse bröt klaustrofobin ut i full kraft. Från den dagen klarade jag inte längre att åka i hissen på jobbet heller. Jag hade vid detta tillfälle mitt arbetsrum på 21:a våningen, 380 trappsteg upp i huset. I tre veckors tid gick jag 21 trappor upp och ner, två eller tre gånger per dag. Det var måhända mera ballt än jobbigt, men hade vi inte flyttat till en ny fastighet efter tre veckor så kan man ju undra hur ballt jag hade tyckt att det var. Den nya fastigheten var bara nio våningar hög och på den nionde våningen hade jag mitt arbetsrum. Under åtta månader nobbade jag allt vad hissar hette och gick väl mellan 30 och 80 våningsplan upp och ner varje vardag. (Det är därför jag vet att man inte får bättre kondition och att det inte känns lättare och lättare att gå i trappor. Det är lika jäkla jobbigt hela tiden!). Jag panik när dörrar stängdes, när kodlås klickade, när vredet på toalettdörren var trögt och så vidare i alla situationer. Jag blev nojig om jag var på Långholmen - tänk om bron rasade och jag blev fast på ön? Jag kände mig instängd, inlåst, trängd i snart sagt vilken situation som helst. Det var bara när jag cyklade jag kände mig fri.

I det här läget ansåg min kloke chef att jag behövde hjälp. Via företagshälsovården fick jag en remiss till en kognitiv terapeut och dessutom viss ekonomisk hjälp av min arbetsgivare för att betala terapin, ett tiotal behandlingstillfällen. Min terapeut och jag började med att sätta oss på en innerstadsbuss och jag fick inte gå av förrän jag var ångestfri och kände mig helt lugn. Det tog trekvart, och då var sessionen slut. Nästa vecka åkte vi hiss, terapeuten och jag. Upp och ner i huset där han hade sin praktik. Folk klev på och folk klev av. Vi bara stod kvar. Jag fick inte gå ur hissen förrän jag var helt lugn. Ibland var det trångt i hissen, ibland var vi ensamma. När vi var ensamma tryckte vi på stoppknappen. Och där stod vi - tills jag kände mig lugn. Så lugn att jag skickade ut terapeuten ur hissen och tryckte själv på stoppknappen mitt emellan två våningar. Kolugn. Sedan följde tunnelbaneåkande och som läxa mellan sessionerna åkte jag varenda suspekt linje i Stockholms tunnelbanenät och hamnde på ställen jag aldrig varit, varken förr eller senare. Jag åkte den pittoreska tvärbanan från Gullmarsplan till Alvik. Konduktör och allt. Jag åkte över broar och genom tunnlar, under marken och det blev till och med några kortare stopp. Terapeuten ansåg att jag var botad. Men det som jag hade fått klassa som allra värst - att flyga - det hade vi inte tränat på och det kände jag att jag absolut inte vågade. Men jag klarade mig i vardagen och därmed var terapeutens uppdrag slut.

Sakta återgick jag till undvikandet. Jag tog hellre trapporna än hissen (det är ju så bra vardagsmotion) och någon t-banependlare har jag aldrig varit, uppvuxen i Täby utan t-bana som jag är, och kommer aldrig att bli. Buss, cykel och bil - det är mina färdmedel. Men jag kunde ta hissen om jag var tillräckligt trött eller hade saker att bära på och jag kunde ta t-banan om det var mest praktiskt. Med detta var jag nöjd. Men flyg - det hade jag inga som helst planer på att någonsin åka igen. Jag är nöjd här i Sverige, jag längtar inte utomlands. Och inom Sverige kan jag köra bil. Jag klarar mig.

Så fick jag ett nytt jobb. Innan jag ens hunnit börja fick jag mitt första uppdrag - att tillsammans med min företrädare åka till mina blivande samarbetspartner i Östersund för att stämma av, lära känna dem och gå igenom mina kommande arbetsuppgifter. I flera veckor gick jag omkring med kännedomen om att jag skulle bli tvungen att flyga till Östersund från Stockholm. En resa som, det kollade jag genast upp, tar en timme. Skulle tåg kännas lättare? Jag kollade SJ:s tabeller och fann att en tågresa till Östersund tog nästan sex timmar. Vilket är värst  - att "sitta fast" i sex timmar eller en timme? Självklart valde jag flyget. 
     För att förbereda mig inför flygresan  - som jag valde att se på som en gratis chans till kbt-träning - började jag åka hiss. Trots att jag nu arbetar på andra våningen tog jag ändå hissen upp och ner varje dag. Överallt där jag hade ärenden tog jag hissen istället för trapporna. Nya moderna hissar är otäcka (men jag åkte dem). Gamla skraltiga hissar är otäcka (men jag åkte dem). Gemensamt för dem är att de går så himla långsamt. 60-70 och 80-talshissar är bäst. Dem åker jag utan att pulsen slår ett enda slag extra. Min motivation att klara flygresan var hög. Min målmedvetenhet stor. Min förvissning att lyckas var total.

Efter några veckors hemskt stressande och rejäla sömnproblem var det dags för resan till Östersund. Självklart sov jag inte många timmar den natten. I taxin ut till Arlanda började ångestsvetten sippra i handflator och i nacken. Jag hade min strategi klar. Andas lugnt och tänk på något annat. Väl framme vid gaten kändes det bättre. Lite oro att ångesten skulle slå till utan förvarning när dörrarna stängdes och planet började glida iväg. Men jag andades, blundade, försökte tänka på annat. Det gick väldigt bra. På en skala mellan 0 och 10 där 10 är panikångestattack skulle jag säga att jag låg på en etta. Vilket jag tror majoriteten av alla som flyger gör. Det är en viss anspänning, lite pirrigt, en del oro och obehag för nästan vem som helst att flyga. Det är en mänsklig reaktion.
     När jag klev av på flygplatsen på Frösön var jag strålande glad. Tacksam och stolt. Jag grät en skvätt när jag gick in i ankomsthallen.

Inför hemresan dagen efter var jag inte alls orolig. Jag tänkte inte på den resan, till skillnad från ditresan, som jag tänkt på oavbrutet i flera veckor. Det enda jag tänkte på var att snart är jag hemma. Jag insåg att det fanns en risk att en ångestattack skulle kunna slå till utan förvarning, just för att jag inte var förberedd. Men jag kunde inte oroa mig för det, jag kunde inte koncentrera mig på att fundera på hur det skulle kännas. Jag förstod risken med förståndet, men kunde inte känna oron i kroppen.
     Helt planenligt blev hemresan totalt ångestbefriad. Det är roligt att flyga. Det är häftigt att lyfta. Det är tryggt att vara i luften. Och det är skönt att landa, att vara hemma och ute i luften och på solid grund igen.

På en skala från noll till tio där tio är panikångestattack och noll är lugn, sval, glad och avspänd bedömer jag mitt tillstånd till noll komma noll.

Jag är fri.



    

 

Karin Cobra

22 december 2008 14:02

Lena! Vilken härlig läsning! Jag tycker om början av flygresan också - när man lyfter - det känns coolt! Resten av tiden känns bara tråkig och då vill jag bara komma fram. God jul och njut av ditt fria liv!
Kram,
Karin

 

Maria F

23 december 2008 21:36

Du är inte bara fri. I det här har du blivit stark också. Julkramar från västkusten.

 

Ferike

25 december 2008 11:09

Starkt Lena, du går från klarhet till klarhet. Och glöm inte, man kan be om en särskild sittplats och också tala om att man känner obehag vid flygning. Då brukar dom stötta och hjälpa till.
"en som vet".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...